In Περὶ Ψυχῆς — often translated as On the Soul or published under its Latin title De Anima — Aristotle claimed that the soul is the essence or form of any living thing, inseparable from its material existence. A body without a soul is simply unintelligible. Aristotle described three kinds of soul: Plants have a Vegetative Soul that accounts for reproduction and growth; animals, in addition, possess a Sensitive Soul covering mobility and sensation; in addition to both, humans further possess a Rational Soul which allows for thought and reflection. While Aristotle might ascribe certain qualities to particular categories, for the human the various vestiges of the soul are entangled. Humans, the existentialists tell us, are the only beings aware of, and therefore troubled by, their own Being, burdened with the capability of thought and the capacity of reflection.
In her singular voice, Birgitta Trotzig’s own Anima is a poetics of embodiment. While relatively prominent in Anima, the pronoun “I” rarely appears in her writings, rendering her language poetic but not necessarily lyrical. Like all of work, there is an entwinement between the universally existential and the ecstasis of the individual image. Once saying in an interview that everything for her begins with an image, Trotzig — a converted yet contrarian Catholic — traverses many dimensions of aesthetic and spiritual experience, from surreal acts of the (dreaming) imagination and ekphrastic contemplation on landscape painting to the experience of urban New York or Paris and inspired reflections on Akhmatova, Blok, Celan, Mandelstam, Rilke, Sachs and Tsvetaeva. The poems appearing here meditate on our elemental existence with the world, all too often forgotten, ignored, or neglected. All Being, Trotzig reminds us, is Being-With. — Bradley Harmon
/ / / / /
I gaze into the green, surface in eternity, whispering
eternity, the body of whispers, tongues, the green is tongues
and eyes, reflexes and movement, humidity, light sparks – in
what way am I separate from it, I am not separate from it, my
being dwells within an eye, all is reflections and whispers, light in
a dark mirror wandering further and further into the reflecting
forest
*
jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande
oändlighet, viskningars kropp, tungor, det gröna är tungor
och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på
vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är
till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk
spegel vandrar längre och längre in i den speglande skogen
* * *
The feeling of life is a winding tree. It grows with
its roots up into the light and down through all the death
omens of the soul and the body. The light-blood circulates
from up and down, down and around. In the forest of the death
spells the light glows most starkly, that is where the struggle
ensues.
*
Livskänslan är ett virvlande träd. Det växer med
sina rötter upp i ljuset och ner genom själens och kroppens
alla dödsvarsel. Ljusblodet cirkulerar uppifrån och
ner, ner och runt. I dödsbesvärjelseskogarna glöder ljuset starkast, det är
där kampen pågår.
* * *
the roots in the sky
the light in the room
warm whirling light the light in the light /
kommst du
schwimmendes Licht
falling obliquely from above through murky glass roof the green
the warm whirls winding upwards the roots propelling up-
wards through the green roots hovering in the light like algae in propelling tepid sea currents breathing
how do the ice eyes grow up the deep cold the
stone in the shadow never turned never seen
*
rötterna i himlen
ljuset i rummet
varmt virvlande ljus ljuset i ljuset / kommst du
schwimmendes Licht
faller snett uppifrån genom grumligt glas hustak grönska
de varma virvlarna stiger uppåt genom det gröna driver rötterna
uppåt rötterna svävar i ljuset som alger i drivande
ljumma havsströmmar andas
Hur växer ändå isögonen fram den djupa kylan stenen i
skuggan aldrig vänd aldrig sedd
* * *
a death
Heaven and light
A floodwave of light plunges down over the city, water tower,
church steeple, hospital
Along the flood of light the body floats like Osiris towards its
night and dismemberment
The light breathes through the face forms the face
The light forms the body that is a dream – black cliffs, a gray
river, cliffs plummeting and plunging, stones bursting, light-flood
simmering
The body was interspersed and interwoven by veins of light. It
floats in the air. On its gray death shroud it floats high above the city
in the green summer air in the flood of light which pulls along with it
city, hospital, people in raging swirls upward
*
en död
Himmel och ljus
En flodvåg av ljs störtar neråt över staden, vattentorn, kyrktorn,
sjukhus
På ljusfloden flyter kroppen som Osiris mot natten och
styckningen
Ljuset andas genom ansiktet formar ansiktet
Ljuset formar kroppen som är en dröm – svarta klippor, en grå
flod, klippor störtar och faller, stenar brister, ljusfloden sjuder
Kroppen är genomdragen och genomvävd av ådror av ljus. Den
flyter i luften. På sitt grå död flyter den högt ovan staden i den gröna
sommarluften i ljusfluden som drar med sig stad, sjukhus, människor i
rasande virvlar uppåt
* * *
A silent pearl, a clam’s darkly shimmering seed. The ocean’s
water flows out and in.
The prison tower, faceless. Aisles, screaming cells. Burning aisles
moving upwards, upwards. No backward access anymore — it has been
a long time since memories mattered. Upwards and upwards, it grows
darker, staler. Burning floors and walls, the invisible blaze smolders
and sprouts within the silent floor, the walls, the floor beams
The essence of another person, the peculiar crystal-clear but
entirely sealed fortress. One wanders year after year in the crystal
clear but entirely sealed labyrinths. Sometimes, far beyond in an icy
rocky landscape, beating and beating on door after door, incessantly
new completely unknown doors. Sometimes deep inside the labyrinth
game’s light of darkness, of witches. Yet again outside, an incredible
distance. But at an incredible distance, the fortress is visible like one
pulse of an exceedingly living luminous heart, one is perhaps not
present at all in time and physical space – but everything is not
present, the world is a singular presence, every thing in the world the
smallest plant worm ant breathes luminously in the pulsating light of
a living luminous heart
water on your lips
what is distance what is presence
here is death’s light death illuminating death
*
En stilla pärla, en mussla mörkskimrande frö.
Oceanens vatten strömmer ut och in
Fångtornet, ansiktslöst. Gångar, skrikceller. Brännande gångar
för uppåt, uppåt. Ingen anknytning bakåt längre – det är länge sedan
u som minnena spelade någon roll. Uppåt och uppåt, det blir
mörkare, kvavare. Brännande golv och väggar, den osynliga eldsvådan
pyr och gror överallt inne i de tysta golven, väggarna, trossbottnarna.
Den andra människans väsen, det egendomliga glasklara men
helt tillslutna slottet. Man vandrar år efter år i de glasklara men helt
tillslutna labyrinterna. Ibland långt utanför i ett isigt stenigt
landskap, slår och slår mot port efter port, oavbrutet nya fullkomligt
obekanta portar. Ibland helt inne i labryntspelets mörkerljus, häxljus.
Återigen utanför, ett oerhört avstånd. Men på oerhört avstånd syns
slottet upplyst som av ett väldigt levande lysande hjärtas pulsslag,
man är inte alls nära i tid och fysiskt rum kanske – men allt är nära,
världen är en enda närhet, varje ting i världen minsta växt myra andas
lysande i det levande lysande hjärtats pulserande ljus
vatten på dina läppar
vad är avstånd vad är närhet
här är dödens ljus döden som upplyser döden
* * *
letters
There is a silence in all things condensed like an explosion,
lightyearmultiplied into a single collected movement – in the grass, in
the viper on the flat rock, in the blackthorn, the gulls, the mussel
shells simmering in the sun’s strong bowl of light upon the reflecting
sea, light from light, silence-light-movement – the immobile core of
the sun’s primordial explosive silence
The mighty heavy silence of things a destructive vortex, the
dancing dervish in the center of the stone’s core, the static moment,
the moment’s-dance-fluctuation, the dancing occurrence’s
millionyearflashshimmer-foam seen as stationary, vertigo-formula,
lettersymbol
*
bokstäver
Det är en tystnand i alla ting förtätad som en explosion,
ljusårsmångfaldigad i en enda samlad rörelse – i gräset, i huggormen
på hällen, i slånriset, måsarna, musselskalen sjuder solens mäktiga
ljusskål över havsspegeln, ljus av ljus, tystnad-ljus-rörelse –
orörlighetskärnan i solens uråldriga exploderande tystnad
Tingens mäktiga tunga tystnad en störtande virvel, den
dansande dervischen i stenkärnans mitt, det stående ögonblicket,
ögonblicks-dans-föränderligheten, det dansande skeendets
miljonårsblixtskimmer-skum sett som orörkighet, svindel-formel,
bokstavstecken